Hon som flög med egna vingar
Vet ni vad? Nu tänker jag vara snäll och lägga ut början på den novell jag skrev i våras=) Haha
Hon lutade sig mot den kalla tegelväggen och drog tre djupa andetag. Hjärtats hårda slag började sakta lugna ner sig. Svetten sipprade fram ur pannan på henne och hon torkade bort det med baksidan av sin hand.
Den obehagliga känslan av osäkerhet flög på henne när hon återfick lugnet, men hon var fast besluten om vad hon skulle göra. Det var dags nu, allt skulle få ett slut, ingen skulle någonsin besväras av Josefine Nilsson igen. Aldrig! Några steg till och hon skulle stå på kanten av byggnadens tak, sen ytterligare ett steg till och hon skulle inte känna något igen. Hon tog ett steg framåt och tvekade. En gnagande känsla i bakhuvudet sa till henne att låta bli.
Gör det inte! Det löser ingenting av att du hoppar. Vad tjänar du på att hoppa, Josefine?"
- Jag förtjänar inte att leva, skrek hon rakt ut och några fåglar lyfte ur trädkronan från trädet framför henne.
- Jag är helt jävla värdelös, ingen vill ha mig. Jag förstör bara allt hela jävla tiden, mumlade hon tyst till sig själv.
Än en gång skrek hon:
- Jag förtjänar inte att leva!
Hon la märke till hur tårarna strömmade ner för hennes kinder och hela kroppen skakade som ett asplöv. Hon ville bli liten igen och få gråta ut i sin mammas famn. Känslan av att mamma kunde göra allt bra igen, men det var många år sedan hon kunde göra det.
Hon lutade sig mot den kalla tegelväggen och drog tre djupa andetag. Hjärtats hårda slag började sakta lugna ner sig. Svetten sipprade fram ur pannan på henne och hon torkade bort det med baksidan av sin hand.
Den obehagliga känslan av osäkerhet flög på henne när hon återfick lugnet, men hon var fast besluten om vad hon skulle göra. Det var dags nu, allt skulle få ett slut, ingen skulle någonsin besväras av Josefine Nilsson igen. Aldrig! Några steg till och hon skulle stå på kanten av byggnadens tak, sen ytterligare ett steg till och hon skulle inte känna något igen. Hon tog ett steg framåt och tvekade. En gnagande känsla i bakhuvudet sa till henne att låta bli.
Gör det inte! Det löser ingenting av att du hoppar. Vad tjänar du på att hoppa, Josefine?"
- Jag förtjänar inte att leva, skrek hon rakt ut och några fåglar lyfte ur trädkronan från trädet framför henne.
- Jag är helt jävla värdelös, ingen vill ha mig. Jag förstör bara allt hela jävla tiden, mumlade hon tyst till sig själv.
Än en gång skrek hon:
- Jag förtjänar inte att leva!
Hon la märke till hur tårarna strömmade ner för hennes kinder och hela kroppen skakade som ett asplöv. Hon ville bli liten igen och få gråta ut i sin mammas famn. Känslan av att mamma kunde göra allt bra igen, men det var många år sedan hon kunde göra det.
Kommentarer
Postat av: Beatrice [foto, mode & vardag]
härligt! :D
Postat av: JOANNA 16år- BÖRJAR LÄSA TILL SYLIST EFTER SOMMAREN
ja, vad ska du gå? vad heter du btw jag kanske känner dig haha?
Postat av: linnea
tack, fin blogg du med :)
Postat av: adina
ja! åh, tack så mkt :) vi hade det trevligt!
Postat av: Jessica
Tack, alltid kul att höra :0) Bra novell, jag vill läsa fortsättningen, skrev en del när jag va yngre, nu va det dock mååånga år sen..men jag gillar att läsa! Så lägg ut fortsättnignen ;)
Postat av: maria 16 år och flyttar hemifrån
svv. ahh aboslut, inge kul väder inte ;<
Postat av: JOANNA 16år- BÖRJAR LÄSA TILL SYLIST EFTER SOMMAREN
österled, dd?:D
Postat av: maria 16 år och flyttar hemifrån
sv. ah jag har det underbart här :D
Postat av: Anonym
nice :D va händer då ? :)
Trackback
